Att göra ett stort nummer av att någon äter veganskt

Jag är vegan men brukar inte endast hänga hemma utan är ganska aktiv, träffar mina bekanta på restauranger eller kaféer, deltar i körturnéer, reser till andra länder, går på jobb osv. Jag lever ett helt “normalt” liv så att säga. Allt det här gör jag medan jag är vegan och det är fullt möjligt. Såhär långt har det lyckats i ett år och åtta månader utan att jag har behövt gå hungrig en lång stund. En strategi är att alltid ha med sig lite mellanmål om man är osäker på vilka ställen man är på väg till och hurdant utbud de har. En annan strategi är att diskutera med servitören. I 99 fall av 100 går de med på att laga en veganrätt även om det inte finns någon sådan på listan. Finland är fortfarande på efterkälken när det gäller utbud och kostrekommendationer för veganer, men det betyder inte att det inte kommer att ändras.

Att jag väljer att äta veganskt väcker ofta reaktioner hos de människor jag har att göra med, faktiskt så till den grad att det känns uppfriskande om en ny person i mitt umgänge inte börjar kommentera saken på ett mer eller mindre fiffigt sätt. Jag har ingenting emot att diskutera veganism och varför jag väljer att leva som jag gör – tvärtom, det gör jag mer än gärna – men ibland känns det som att andra människor bara vill ventilera sina egna känslor kring tanken och egentligen inte vill höra min åsikt.

Folk brukar reagera på olika sätt, till exempel kanske de frågar vad veganism är och hur jag har kommit till den punkten i mitt liv där jag börjat fundera på sådana saker. Det är en av de trevligaste sätten att reagera (om man känner ett behov av att göra det alltså) enligt mig. Mindre trevliga sätt är att börja tala om hur man aldrig skulle kunna leva utan ost, hur man faktiskt lagat en vegetarisk måltid fast egentligen innehöll den nog lite lite kött, hur jag får protein, att bacon eller någon specifik del av ett djur tillagad på ett särkilt sätt är så gott eller en tycka-synd-om-veganen-approach: “Hur klarar du dig riktigt, vännen?”

Jag har egentligen inget intresse av att höra hur du gillar att tillaga dina köttmåltider eller hur du inte kan leva utan ost. Enligt mig handlar det helt och endast om ens inställning. Jag slutade inte äta kött eftersom jag inte tycker om smaken. Smaken är en “non-issue” (inget problem) för mig. Hur klarar du förresten av att leva utan massaman curry med tofu? Eller spenatdahl? Chokladmoussekaka? Tofusorten “tofu rosso”? Efter att jag blev vegan har jag experimenterat med fler maträtter än någonsin förut, mitt intresse för matlagning har exploderat och jag har smakat fler nya smaker och rätter på kort tid än någonsin i mitt liv. Du kan berätta om din köttmåltid som du tillagar och jag lyssnar antagligen men egentligen får det mig att må illa eftersom jag inte tänker på kött som en bit mat som handlats i en affär, utan som det det egentligen är – en individ som fötts upp för bara ett enda syfte, en som har haft en mamma som den antagligen blivit tagen ifrån i ett tidigt skede och som bara fått leva en bråkdel av sitt liv, antagligen i mycket koncentrationslägerliknande förhållanden (eller egentligen värre). Protein får jag mer än nog av. Har du någonsin hört talas om en person som haft proteinbrist? Den personen har sannolikt varit undernärd i allmänhet. Proteinbrist existerar inte i välfärdssamhällen som detta, den existerar hos människor i svält. Läs på om du inte tror mig. Och jag klarar mig riktigt bra som vegan, tack. Jag mår bättre än jag mådde som carnist, känner mig bättre till mods och ser inga höga kolesterolvärden i min framtid.

Jag skulle vara väldigt tacksam om du som läser det här kan respektera min livsstil genom att inte göra ett stort nummer av att jag väljer att äta veganskt (om du inte av ärligt intresse vill diskutera det på ett icke-dömande sätt) så som jag väljer att respektera din livsstil genom att inte i middagsbordet ta upp eventuella hjärt- och kärlsjukdomar eller andra hälsoproblem som ditt ätande av animaliska livsmedel kan medföra eller på andra sätt ifrågasätta ditt val att leva som du gör.

DSC_0017

DSC_0044

DSC_0715

DSC_0478

DSC_0479

DSC_0474

DSC_0485

DSC_0556

portion

tryffel

DSC_0369-blogg

DSC_0004-blogg

DSC_0316-edit-blogg

DSC_0380-edit-blogg

DSC_0281 (2)-edit-blogg

DSC_0466-edit-blogg

Jag träffade Jo-Anne McArthur!

Under helgen träffade jag en person som jag ser upp till väldigt mycket, nämligen den prisbelönta fotojournalisten och djurrättsaktivisten Jo-Anne McArthur. Jag skrev tidigare om dokumentären För djurens skull som behandlar Jo-Annes arbete och nu fick jag möjligheten att inte bara träffa henne utan även att ställa henne frågor om sådant som jag har funderat på. Tänk att det finns sådana underbara människor som har tillägnat hela sitt liv till att tala för dem som inte har en röst – de osynliga djuren som är nära oss i vårt vardagliga liv genom mat, kläder, underhåll, kosmetika, medicin osv. Det är lätt hänt att man tänker på djurrättsaktivister som arga personer som står och skriker och håller upp chockerande skyltar vid vägkanten, men det är en förenkling och en stereotyp. Jo-Anne ger däremot ifrån sig en positiv utstrålning och hon är ingen mindre aktivist för det. Jag filmade hennes svar på min fråga om vad hon mest gillar med att vara djurrättsaktivist och vegan.